Med hjälp av tekniken kan vården flytta ut i hemmet och hantera en stor del av patientpopulationen på distans. Smarta tekniklösningar hjälper till att frigöra resurser, både tidsmässigt och ekonomiskt och kan lösa många av de påfrestningar Sveriges sjukvård står inför. I samband med att vården flyttar ut till patienternas hem ökas användningen av sensorer vars data automatiskt landar hos vårdgivaren. Men är detta hela lösningen?

 

Hur ska data användas och värderas?
Ibland får man intrycket att hälso- och sjukvårdens upphandlingar för “vård i hemmet” mer handlar om logistik och sensorer än om att skapa förutsättningar för den framtida vården. I många upphandlingar lägger man tyngdpunkten på detaljerade frågor kring sensorer – allt från lagerhållning, installationer på plats, support på dag- och nattid samt frågor om rengöring, nollställning och återanvändning av sensorerna.Samtidigt saknas frågeställningen om hur data från sensorer faktiskt ska användas, värderas och hanteras i verksamhetsnära beslutssystem. Fokus ligger på sensorer utan att det framträder en tydlig bild på hur vården som flyttar ut till patienterna ska organiseras.

Denna obalans riskerar att reducera patienten till en kostsam signalgenerator. Även vården missar att få sina behov tillgodosedda när kraven och frågor på de verksamhetsnära lösningarna marginaliseras.

Uppkopplade jämfört med fristående sensorer
Uppkopplade sensorer fungerar utmärkt för vissa mätvärden och är ibland det enda alternativet. Emellertid är uppkopplade sensorer inte alltid nödvändiga. Det är inte ovanligt att en uppkopplad sensor kostar tre till fyra gånger mer än en icke uppkopplad fristående sensor. Då detta driver kostnader för sjukvården bör de noga övervägas ur perspektivet medicinsk effekt/insatt kapital.

En observation baserad på våra deltaganden i ett flertal studier och projekt är att avsedd effekt kan uppnås med ett lågt antal sensorer per diagnos. De interventioner som genomförts i dessa studier och projekt har i huvudsak varit baserade på icke sensordriven patientinformation.

Utifrån dessa erfarenheter kan vi konstatera att det finns tydliga för- och nackdelar när man tittar närmare på uppkopplade vs fristående sensorer. Se tabell nedan.

Vi får inte tappa bort den nödvändiga helheten!
All den data som samlas in måste värderas och struktureras så att vårdgivaren kan prioritera och identifiera de patienter som rapporterat avvikande värden.
Det finns emellertid ytterligare en dimension utöver uppkopplade eller fristående sensorer, och det är vikten av patientens egenrapportering. Vi får inte glömma bort värdet av den information där patienten själv rapporterar om sitt allmänna mående, yrsel, ork, smärta, intag av mediciner, formulärdata, etc. Information som inte kan fångas av sensorer.

Syftet med såväl sensormätning som egenrapportering är att skapa trygghet för patienten genom att kunna hålla koll på sitt hälsotillstånd och vetskapen av att vara synlig i vårdens system. Detta samtidigt som vården ges möjlighet att följa patienters medicinska status, prioritera vårdbehoven och att föregripa akuta förändringar.

Låt oss alla som vill vara med att skapa den framtida vården ta ett holistiskt perspektiv på denna utmaning. Om vi ser till att information från uppkopplade sensorer, fristående sensorer och patientens egenrapportering sorteras, prioriteras och hanteras tillsammans med vårdens journalsystem och andra verksamhetsnära beslutsystem så kan vi nå helheten som bidrar till den framtida vården.

Fortsättning följer…

Sensorjämförelse uppkopplade jämförd med icke-uppkopplade av Thomas Bergqwist.

Teckenförklaring sensorer inom vården.

Text: Cathrin Jung, cathrin.jung@cross-solutions.com
Tabell: Thomas Bergqwist, tb@cross-solutions.com
Foto: Shutterstock